Natur och kulturmiljö i Branthult

 

Fastigheten i Branthult är ett riktigt smultronställe i en gammal kulturmiljö ytterst mot nordost i Kråksmåla socken med fina nymålade byggnader i ett fint kultur- och naturlandskap.

Ett stort antal fina gölar gömmer sig långt inne i skogarna förutom dom stora sjöarna Kleven, Kvillen, Bjärssjön och Allgunnen, samt Badebodaån.

En renoverad varggrop från kanske så tidigt som på 1400-talet finns i Branthult nära gården.

Två biotopskyddsområden finns nära Kleven och Kvillen.

På fastigheten finns en del fasta fornlämningar registrerede. På många ställen finns torpruiner med spår efter tidigare odling i form av bland annat rösen och stenmurar.

 

          Skogslandskapet i östra Småland            

            Östra Småland är till två tredjedelar täckt av skog, men bara en mycket liten del av denna har naturskogskaraktär.              

                                          Sedan mitten av 1800-talet har skogslandskapet genomgått stora förändringar och andelen gamla, grova träd och död ved har minskat betydligt. Idag sköts stora arealer rationellt i likåldriga bestånd, vilket fått stora konsekvenser för flora och fauna. Många arter har försvunnit samtidigt som en del nya har tillkommit. För att bibehålla artrikedomen i skogen måste skogsbruket anpassas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva i livskraftiga bestånd. Eftersom all skog har påverkats av människan finns det knappast någon urskog i länet, d v s skog som fått växa orörd under lång tid, och där inga spår av kulturpåverkan kan urskiljas. De som ligger närmast är barrskogen i Norra Kvill och lövskogarna på Blå Jungfrun. Däremot förekommer urskogsartade miljöer. Oroväckande är att arealen naturskog alltjämt minskar genom att gamla skogar avverkas. Ett återskapande av naturskog förutsätter att skogen lämnas orörd under lång tid och att artrika miljöer finns tillräckligt nära för att arter ska kunna återkoloninsera.

I ett skogshistoriskt perspektiv utgör stormar och bränder de viktigaste faktorerna i skogarnas dynamik. En skogsbrand uppfattas ofta som en katastrof, åtminstone för den drabbade markägaren, men under årtusendenas lopp har rad organismer anpassats sig till bränder. Flera arter kräver skogsbränder för sin överlevnad medan ännu fler gynnas. Allteftersom kunskapen om brändernas betydelse ökar, konstateras fler och fler arter vara beroende av skogsbrand. Detta gäller framförallt insekter men även svampar och växter.

Olika skogstyper brinner i olika omfattning; torra och näringsfattiga skogar brinner ofta medan blöta och näringsrika skogar brinner aldrig eller mycket sällan. Sydöstra Sverige tillhör de områden som har den högsta brandfrekvensen i landet. Det gäller särskilt Hultsfreds, Vimmerby, Oskarshamns och Högsby kommuner. Det finns beräkningar som visar att det historiskt sett årligen brunnit på cirka en procent av Sveriges skogsmark (ca 200 000 hektar). Under perioden 1971-79 brann årligen endast 0,001-0,02% av skogsmarken.

Barrskogar täcker större delen av länet. Fördelningen mellan gran och tall är i stort sett lika, men utbredningen varierar. Tallen överväger i norra länsdelen och dominerar på hällmark och berg samt på morän, som är fattig på näringsämnen, och på finjord. I södra delen av länet är förhållandet det omvända. Granen har svårt att överleva på mycket torr mark och överväger därför på morän med större andel finjord eller lättvittrade mineral.

Tall och gran förekommer sällan i helt rena bestånd. Barrblandskogen har ofta inslag av löv; främst björk, asp, rönn och sälg.

I vissa delar av länet, t ex i den kustnära zonen och i Allgunnenområdet, växer ofta ek som inslag i tallskogen. På lite näringsrikare marker förekommer i den södra och mellersta länsdelen blandskogar med gran, tall, ek, bok och björk som dominerande trädslag.

Betade skogar med lång kontinuitet i hävden är en ur naturvårdssynpunkt ovanlig och värdefull naturtyp. Inom länet förekommer de t ex vid Kvilla i Torsås kommun, Solidö och Snågö i Västerviks kommun och längs Emån, där de utgör ytterligare ett inslag i den mångfacetterade och värdefulla naturen.

Texten är hämtad från boken Natur i östra Småland

 

           Odlingslandskapet i östra Småland - historik            

            Under flera tusen år har människor påverkat naturen i syfte att klara sin försörjning. Spåren från de olika tidsåldrarna kan vi skönja än idag. Sedan inlandsisen dragit sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan följde några årtusenden då människorna levde som jägare, fiskare och samlare. Samtidigt blomstrade avancerade jordbrukskulturer i andra delar av världen.              


För cirka 6 000 år sedan började invånarna i vårt land successivt övergå från nomadliv till ett mer bofast liv med enklare odlingar där man också började hålla husdjur.

Det skogsklädda landskapet röjdes med hjälp av yxor och eld för att ge plats åt betesmark och åkrar för korn, vete och senare råg. Det så kallade röjgödslingsjordbruket, där den frigjorda näringen från röjningen utnyttjades i åkerbruket, innebar att man inte hade några permanenta åkrar. När avkastningen sjönk övergick åkern till betesmark som så småningom övergick till skog igen. Kontinuerligt röjdes och svedjades nya odlingsmarker fram ur skogen. Denna typ av jordbruk existerade under den yngre stenåldern och bronsåldern. Den började i södra Sverige och spred sig norrut.

Under järnåldern (ca 500 f Kr - 1050 e Kr) inträffade viktiga förändringar. Produktionen försköts från extensiv boskapsskötsel till ett mer intensivt åkerbruk där djuren stallades om vintern. Den stallgödsel man fick användes för att förbättra avkastningen från åkrarna. Genom att djuren var stallade kunde man också mjölka dem. Tack vare järnet kunde man tillverka skäror som blev viktiga redskap när man behövde skörda vinterfoder. Nu föddes slåtterängen, en särskild gräsmark för foderproduktion. Man var inte längre beroende av att ständigt svedja ny åkermark utan åkrarna kunde vara mer eller mindre permanenta.

Under vikingatiden (ca 800 - 1050 e Kr) växte fastare former för markanvändningen fram, och de bestod ända in på 1800-talet. Marken var i princip uppdelad på inägojord; den bättre jorden närmast själva gården, och utmark. I inägan, som omgärdades av ett hägn mot utmarken, låg åkrar och ängar. De sämre delarna användes till småhagar för djur som man ville ha nära husen, exempelvis kalvar, lamm och dragdjur som oxar och hästar. Utmarken nyttjades huvudsakligen som betesmark, men där togs också nya åkrar upp genom svedjebruk.

I dessa tidiga bondesamhällen cirkulerade större delen av växtnäringen inom gården. Ängen var basen i livsmedelsförsörjningen och sköttes så att den skulle ge så mycket vinterfoder som möjligt. Man fagade, "städade", ängen på våren, krattade löv och kvistar, tog bort tuvor och gallrade bort buskar och träd som skuggade för mycket. Efter slåttern, i andra hälften av juli eller senare, släpptes djuren in och fick beta återväxten. De buskar och träd man i första hand sparade var de som kunde nyttjas för lövtäkt eller lämnade värdefullt virke till redskap. Lövtäkten skedde efter slåttern.

Samtidigt som en enad stat sakta växte fram och kristendomen kom till Sverige, ändrades det vikingatida bosättningsmönstret från att huvudsakligen ha utgjorts av löst grupperad bebyggelse till den medeltida radbyn i laga läge som var vanlig i östra Sverige. I samband därmed infördes en mer reglerad brukningsrätt.

Medeltiden (cirka 1050-1500) var en tid med både upp- och nedgång för jordbruket. Den tidiga medeltiden kännetecknas av agrar högkonjunktur och befolkningstillväxt. En ökande befolkning resulterade i nyodling. Stora områden i det som tidigare varit obrukad mark började utnyttjas. Under senare delen av medeltiden stoppades expansionen upp, bl a genom digerdöden i mitten av 1300-talet men kolonisationen återhämtade sig så småningom och fortsatte in under 1500- och 1600-talen.

På 1700-talet utvecklades såväl vetenskapen som industrin och sjöfarten blomstrade. Det gamla ståndssamhället luckrades upp och jordbruket reformerades. Det blev dock allt svårare att få maten att räcka till. Många åkrar och ängar hade successivt utarmats genom årliga små näringsförluster ur kretsloppen. Nya åkrar skapades genom att betesmark och ängar plöjdes upp, svedjebruket intensifierades och genom storskiftesreformen försökte man samla gårdarnas ägor i mer rationella enheter.

Under tidigt 1800-tal hade "potaterna, vaccinet och freden" bidragit till en stor folkökning och behovet av mat steg ständigt. Den intensiva uppodlingen räckte inte till och många smålänningar tvingades att emigrera. Under dessa tider av svält och elände startade "den agrara revolutionen"; den utveckling som grundligt ändrade förutsättningarna för livsmedelsproduktionen och därmed också ändrade landskapets utseende. Störst betydelse har stadgan om laga skifte haft som kom 1827. Enligt laga skiftet skulle högst tre skiften innehas av varje brukare. Även bestämmelser om skyldighet att flytta ut sin gård från byn upprättades. I och med detta påverkade laga skiftet inte bara landskapet utan också hela byorganisationen. Småland skiftades främst under andra halvan av 1800-talet.

Nya kulturväxter (bland annat baljväxter), växelbruk, stenröjning, utdikning av mossar och våtmarker, järnplogen och så småningom konstgödsel innebar att åkrarnas avkastning och omfattning ständigt ökade. Från slutet av 1800-talet ökade åkerarealen kraftigt, medan de naturliga fodermarkerna minskade i motsvarande takt.

Vallväxter, som nu odlades på åkermark, kunde ge såväl vinterfoder som sommarbete varvid ängen och hagen förlorade i betydelse. Traditionellt hade djuren betat i utmarken, det vill säga i skogen. Man sa att "korna gick på skogen". Från mitten av 1800-talet, när virkespriserna ökade, minskade successivt skogsbetet för att idag ha försvunnit så gott som helt. Dagens hagmarker ligger på inägorna och har således varit åker och/eller äng. Utveckling påskyndades än mer när taggtråden infördes och det blev enkelt att inhägna åkerjorden.

I varje tidsålder har bönderna strävat efter att producera livsmedel så effektivt som möjligt. Ursprungligen gällde det att försörja den egna familjen. Kraven på en effektiv produktion kom sedan alltmer från samhället och de åtföljdes av ekonomiska och politiska styrmedel. För att klara kraven har varje bondegeneration utnyttjat nya kunskaper, ny teknik och nya produktionsmedel allteftersom dessa spridits över landet. Ju hårdare krav på rationalisering, desto mer "raffinerade" produktionsmetoder har utvecklats.

Odlingslandskapet är i första hand en produkt av varje tidsålder och dess samhälle, inte konsekvenser av enskilda bönders jordbruksdrift. Bonden och hans djur har med växlande styrka genom årtusenden präglat det småländska odlingslandskapet. Ett i huvudsak skogsbärande naturlandskap har omformats till ett öppet och variationsrikt kulturlandskap.

Texten är hämtad från boken Natur i östra Småland