Gränsmarkering i Branthult

 

Styrelsen för Syskonen Johanssons stiftelse har under 2011 och 2012 gått om fastighetens gränser för uppsättning av rågångsstolpar, total sträcka av 21,4 km.

 

Varför finns det gränsmarkeringar?

Gränsmarkeringen är enligt bestämmelse i jordabalken det som i första hand rättsligt visar var fastighetsgränsen mellan fastigheter är belägen. När fastigheter skapas beslutar man om gränser och markerar dem för att det ska vara möjligt att hävda fastigheten.

 

Hur hittar man gränsmarkeringar?

  • Med hjälp av kartor, uppgifter från tidigare ägare, och från nuvarande och tidigare grannar, kan du oftast ta reda på var någon markering finns eller var delar av en gräns är tydlig. I skogsmark kan du lämpligen börja med att leta efter markeringar i ändpunkter eller i hörn, eftersom dessa markeringar oftast är större och tydligare än markeringar som ligger däremellan. Hittar du en markering eller detaljer på kartan såsom hus eller diken som fortfarande finns kvar kan du ta ungefärliga mått därifrån. Sedan letar du efter fler tecken på marken där du tror att något bör finnas. Rågångar i skogen och gärdesgårdar samt stenmurar skvallrar om att här går en gräns. Det förekommer också att gränser i skogen stakats ut med aluminiumpålar. Exempel på olika tecken i naturen som tyder på att det finns en hävdad gräns är:
    • skillnader i bestånden i skogsmark såsom skog av olika ålder.
    • bleckor i träd. Ta därför inte bort träd med sådana om de kan vara sparade för att visa rågången.
    • kvistade och avskalade käppar (oftast gran). Sätt upp dem igen om de ramlat omkull.
    • diken.

 

Kummel. Kummel är en ofta använd beteckning för gränsstenar. Enligt lexikon är ett kummel: Hög av stenar, stenröse, gravröse (från brons- och järnåldern) eller ett sjömärke i form av ett röse.

Visare. I skogsmark finns ofta så kallade utliggare och visare cirka 20 meter från råsten i gränsens riktning. Utliggare och visare är en avlång upprättstående sten som pekar i gränsens riktning. Det kan också ofta i myrmark vara tre träpålar i gränslinjens riktning. Visare placerades ofta på höjder och krön i terrängen. På kartan finns ibland mått som kan användas.

Råstenen är den vanligaste av äldre gränsmarkeringar på landsbygden och i skogsmark. Den består i allmänhet av en rest toppig sten, något nedgrävd. Den är kringskolad med mindre stenar och stenskärvor. Ibland lades tegelskärvor eller träkol under röset för att utvisa att det var ett verk av människohand. I enstaka fall kan råstenen utgöras av en jordfast sten, men är då ofta på något sätt märkt med någon inhuggning samt kringskolad för att utmärka dess status.

Rör som slagits ner i marken är idag det vanligast förekommande gränsmärket. Det förekommer även hål eller dubb i sten eller berg (ibland omgivet av en huggen fyrkant), trästolpar (i myrmarker) och rör som fästs i sten eller berg eller gjutits fast i cement.

Gamla gränsmärken - även sådana som inte längre har någon funktion - kan vara i lag skyddade som kulturminnen.

 

Från boken ”Kunskap om skogens historia” (Örjan Hill och Jan Töve, 2003):

Som alla skogsvandrade väl har noterat är gränsmärken mycket vanliga i skogsmark. De har funnits längs många olika slags gränser, allt från riken, landskap och län till härader, socknar, byar och enstaka gårdar eller allmänningar. Gränsar mellan gårdar kallades ägogränser. Ofta visar skogens gränsmärken aktuella gränser, men inte sällen står de kvar som kulturlämningar efter äldre skiften av utmarker.

Gränser kunde märkas ut på olika sätt. Grundtypen av gränsmärke i det gamla bondesamhället var femstenaröret, men de kunde även utgöras av ensamma större eller mindre stenar, jordfaste stenblock eller andra naturformationer som berg och kullar, bäckar och åar, sjöutlopp och holmar. Dessa har ofta särskilda namn som går att spåra på gamla kartor eller i domboksprotokoll i samband med gränstvister. Ibland fastställdes eller förändrades äldre gränser under 1700- och 1800-talen genom att märka de gamla stenarna med kors och årtal eller upprätta nya märken. Många gränsmärken i skogen kom till i samband med laga skiftet under 1800-talet. De flesta stenmurar, såväl vis gårdarna som ute i skogen är också från denna tid.

Det var förstås straffbart att flytta eller förstöra de gamla råmärkena. I 1734 års lagbok kan man läsa om någon av okynne upptog, ändrade eller bortkastade gränsmärken, medförde det 20 daler i böter. Skedde det av arghet eller illvilja ökade straffet till 40 daler samt att man förklarades ärelös.

Femstenarör är grundtypen för gränsmärke i det gamla bondesamhället. Redan i de medeltida lagarna beskrivs formen med fem stenar, en hjärtsten i mitten och fyra biliggare runt om. I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet står det om gränsmärken: ”Det är rör, där fem stenat ligga, fyra utomkring och en innanför.”

Folktro om ägogränser. Under mörka vinterkvällar kunde man se bloss lysa här och där i rågångarna. Da sade man: - Nu är lantmätaren ute och far. En lantmätare som mätt falskt och gått upp en orätt rågång var nämligen enligt folktron dömd att efter döden för alla tider fara omkring längs felaktiga gränserna. Även nämndemän och bönder, som varit med om orättvisan, var nödsakade att göra honom sällsk